eggo.blogg.se

Den 17/4 kom lilleman till slut till världen!!

 

Det började under dagen den 16/4 med en känsla i nederdelen av magen typ magknip, men märkte att det kom och gick och fick bara en känsla att det var något. Så både till min sambo och när jag pratade med mamma i telefon att något säkert var på gång. Hade börjat noja att det inte skulle sätta igång så som läkaren som undersökte mig på fredagen så entusiastiskt trott, för jag hade ju inga fler besök inbokade och det skulle ju komma en massa röda dagar och ställa till det. Tänkte att jag skulle ringa och höra mig för på torsdagen för säkerhets skull.

 

Men så, natten till onsdagen, hade jag hunnit sova typ en och en halv timme när jag vaknade av att den där diffusa magknipen hade blivit mycket starkare. Först kom det en gång, sedan kom det en gång till inom mindre en tio minuter. Jag klev upp och tog mig ut till sambon som fortfarande inte hade gått och lagt sig (klockan var då ca 01.30) och sa att jag trodde att det kanske var på gång. Han satt och gejmade och undrade om han skulle avsluta på direkten. Jag tänkte att det ska ju ta tid sånt där och att det säkert inte var någon brådska. Han var ändå klar typ 5-10 minuter senare, då hade jag börjat klocka värkarna och varit på toa där jag kunde konstatera att det kommit lite blod. Kunde konstatera att värkarna kom ganska tätt, var redan inne på ca 3 på 10 minuter. Sambon tyckte att vi skulle ringa in till förlossningen och se vad de sa. Självklart slog jag rekord och hade inte en värk på 6 minuter medan jag pratade med dem, men de erbjöd mig i alla fall att komma in på kontroll och få sovdos. Sambon ringde typ tre olika taxibolag som antingen inte hade några bilar eller kunde komma om 45 minuter, innan vi till sist fick tag i en som kom på 5-10! Var en jättesnäll chaufför som körde försiktigt medan jag tog några värkar, och som gav oss något superrabatterat specialpris! 

 

Vi kom in vid till ett undersökningsrum där de kopplade CTG som visade på värkar, och vid undersökning var jag öppen 5 cm. Runt 03 fick vi komma till ett förlossningsrum och jag fattade då att det inte skulle bli tal om att åka hem igen! Började få rätt rejält ont av värkarna och de frågade vad jag hade för tankar om smärtlindring. "Allt!" kved jag fram, och fick testa lustgas. Tyckte inte att det gjorde så mycket, i vilket fall var det mycket av smärtan som var kvar... Gick så långt att jag nästan låg och skakade. Vid 06 fick jag epidural - och herrejävlar vilken grej! Kände värkarna men ingen smärta, var helt underbart. Vid undersökning var jag öppen 10 cm strax efteråt! Kunde ligga och slappna av en stund, sen skulle jag försöka gå upp och gå på toa och insåg att högerbenet var typ helt bortdomnat så jag drattade i backen och var tvungen att få hjälp att gå till badrummet. Hade nog känts mindre värdigt i någon annan situation men brydde mig knappt. 

 

Kort därefter tyckte de att jag skulle försöka få lite hjälp av gravitationen, så satt en stund på pilatesboll medan det började komma en starkare och starkare känsla av ett rätt smärtsamt tryck nedåt. Sen prövade jag en stund att stå på knä mot ryggändan på sängen, vilket visade sig vara sjukt jobbigt! Vet inte om det spelade roll att jag inte riktigt använt mina ben som folk på några månader på grund av foglossningarna, men fick verkligen hänga mig på ryggstödet och blev nästan kallsvettig. Det blev också konstigt för jag motverkade mest trycket nedåt i den positionen. Fick komma över på rygg (så fantastiskt!!) och de skulle undersöka mig och eventuellt ta hål på hinnorna. Jag hade gjort framsteg, och vid en värk kom plötsligt en hinnsäck ut, tillsammans med en hel syndaflod med fostervatten! Det var lite mek-färgat och det sattes skalpelektrod som jag inte märkte. Kämpade på med värkar som kändes jobbigare och jobbigare, började till sist känna behov att krysta. Vet inte ifall epiduralen hade börjat klinga av något eller om det bara inte tog på all den smärtan, jobbigt var det i alla fall. Jag fick komma över på sidan och krystade. De satte värkstimulerande för att försöka få dem lite mer effektiva då det kanske inte hände så mycket per värk. Kändes som att jag kämpade på i timmar, men enligt papperna hade jag krystvärkar i 33 minuter. 

 

Höll på att få riktig panik när huvudet kom, för det kom ytterligare en del fostervatten. Kopplade aldrig känslan till att det var huvudet och trodde att det fullkomligt sprutade blod (och inte vatten) så hann tänka att jag spruckit typ hela jag och att nu dör jag. Men så säger de att vid nästa krystning kommer bebis, och jag lyckades hitta en sista oanad kraft och fick ut honom utan att ha värk just då. 11.18 kom han och hamnade på mitt bröst. Jag tänkte att det var svårt att se honom, hade bara toppen av ett huvud (med mycket hår) att gå på.

 

Det visade sig att jag bara spruckit väldigt lite och ytligt, men blev sydd på flera olika ställen. Barnmorskan hade med sig en student (helt underbar!) och de var väldigt noggranna med att sy och kontrollera, tog säkert mer tid än det hade behövt. Jobbigast efteråt var att få ut moderkakan vilket gjorde mer ont än vad jag var beredd på, och att det kändes som att de tryckte fruktansvärt hårt på magen. 

 

Det var en smärtsam men häftig upplevelse! Visste att det skulle göra ont, men var kanske inte helt beredd på att jag skulle känna mig så totalt utlämnad. På det hela taget var det en positiv upplevelse hur som helst, hade inte velat att något gjorts annorlunda. 

 

Vi fick stanna 48 timmar på BB för kontroller på grund av min graviditetsdiabetes. Alla värden på mig och bebis såg fina ut, och min diabetes avslutades snabbt! Vi får dock mata extra med ersättning var fjärde timme, vilket gör det lite smått omständigt att få till rutiner med amning och matningen, men när det funkar så verkar det funka bra! Jag tänker vara lugn och inte stressa fram något! Skönt att vara hemma igen, och vi försöker anpassa oss till detta nya liv ♡