eggo.blogg.se

Det har kommit smygandes, men jag inser nu att jag nästan känner mig som vanligt igen i kroppen, i alla fall i underlivet. Jag har problem med ryggen, vilket märks framförallt om jag burit omkring på sonen mycket, vilket såklart är väldigt störigt. Men jag kan sitta och gå på toaletten och promenera utan att det känns som att livmodern ska trilla ut mellan benen! 

 

Något som kandke också kommit lite smygande är insikten att jag hade en väldigt bra förlossning. Jag var inte beredd på hur smärtan skulle påverka mig och det var läskigt hur jag inte hade någon kontroll över den, vilket gjorde att jag kände mig lite rädd och ensam, och jag kanske spände mig lite. Under själva förlossningen var det ju det jag fokuserade på, smärtan och rädslan. Spontant när han var ute så tänkte jag att det var fantastiskt att jag överlevt och jag undrade hur folk kunde göra om det. Men redan några timmar efter så började det släppa lite och jag kunde se en lite mer helhetsbild som var positiv. Jag hade ju inte föreställt mig så mycket innan utan tänkte att jag fick lyssna på kroppen och personalen, och det tycker jag att jag gjorde. Något som jag hade funderat över och som jag kände mig lite negativ över var ju att behöva gå hemma i flera timmar eller till och med dagar och inte veta när vi skulle åka in. Det var något som jag inte kände mig bekväm med, men kände att så fort jag kom in till sjukhuset så skulle allt lösa sig. Det kunde ju inte ha gått bättre, jag var ju hemma i kanske en timme max innan vi åkte in! Från första värken hemma tills att vi fick ett rum på förlossningen gick det en och en halv timme liksom! De tänkte ju på förlossningen att vi skulle komma in på kontroll och att vi skulle bli hemskickade med sovdos. Det var jag såklart rädd för, men jag visste nog någonstans då när vi satte oss i taxin mitt i natten att vi inte skulle åka hem igen utan bebisen. Jag hade ju också en känsla i kroppen tidigare under dagen att det var något på gång, vilket är sjukt häftigt! Nu var jag nog lite för distraherad av smärtan för att riktigt kunna känna in kroppen under stor del av förloppet sen, men jag kände ju att det var dags att krysta och det skötte också kroppen bra, jag bara visste hur jag skulle göra liksom. Det jag kan känna var jobbigast var att försöka få bebis att sjunka ned när jag hade öppnat mig 10 cm, jag tror inte det hjälpte mycket att sitta på pilatesboll (jag kände mig mest löjlig) och att stå på knä i sängen var sjukt jobbigt och jag stretade snarare emot värkarna. Möjligtvis hade det gått lite bättre om de tagit hål på hinnorna istället för att vänta ut det, i och med att jag hade en så konstig och buktande hinnsäck som jag mest kände satt ivägen och stoppade upp innan jag fick slappna av efter att ha stått på knä, då den typ ploppade ut och sen började jag kunna krysta. Tror att det kanske var krystvärkar som jag höll emot när jag stod där och kramade ryggändan på sängen, men är inte säker. Så det är kanske något jag skulle ändrat på såhär i efterhand. Det hade också varit bra att få lite mer information om vad som hände. Jag var ganska inne i min egen lilla värld av smärta och har för mig att jag låg mycket med stängda ögon, men tog ändå in information. Jag fattade inte att huvudet nästan var ute och hade en så läskig upplevelse då jag trodde att jag skulle dö och att jag spruckit ända ner till tårna när huvudet väl kom ut. Hade jag varit mer beredd på det så hade jag ju inte fått den paniken, som försvann när de sa att jag skulle ta i orden på nästa värk så skulle han komma ut då. I min värld fattade jag inte att vi kommit så långt, det hade lika gärna kunnat vara flera timmar av den hemska smärtan kvar. Jag vet fortfarande inte hur många stygn jag fick, om det var grad 1 eller så, jag fick ickemedicinska termer som "du har inte spruckit allvarligt, inget i muskulaturen så det blir bara några små stygn" - ändå kändes det som att de sydde i en timme... Det är ju något jag kan ta med mig till en eventuell andra förlossning. Men över lag är det som sagt en positiv känsla över händelsen, jag är nöjd över förloppet och tycker att det är så häftigt att jag gjorde det! Det är som jag skrivit tidigare en framtida graviditet som oroar mig mest, och praktiska detaljer kring detta. Plus att vi ska flytta till en trea nu i december, kommer det kunna vara ett "permanent" boende med fler än ett barn? I så fall känns det ju som att vi måste flytta igen om 10 år typ när barnen börjar bli för stora för att dela rum... Men nu är det planeraren i mig som är i farten!