eggo.blogg.se

De senaste dagarna har jag för första gången (om man bortser från när amningen strulade) känt mig gråtmild. Det är inte över att vara mamma eller att det är tufft med bebis, utan för att jag verkligen bävar för att lämna bebisbubblan. Jag har svårt att lämna honom själv för att gå på toaletten bara. Sambon är världens bästa pappa och jag har absolut full tilltro till honom och hans förmåga att ta hand om vår son, men när han föreslår att jag kan ge mig ut en sväng och träffa en kompis eller något utan bebis så får jag total panik. Jag läser i facebook-gruppen med mammor som födde ungefär samtidigt som mig, och de tycker att det är så skönt att vara hos frisören utan bebisen eller ser fram emot att börja jobba igen och har redan varit och hälsat på fem gånger. All cred till dem såklart, men jag känner mig lite obekväm över att det kanske är mer hälsosam inställning att få vara sig själv och inte bara någons mamma...

 

Sen bottnar det kanske lite i att jag inte riktigt vet vem "bara mig själv" är... Jag var en helt annan person innan jag flyttade från hemstaden för att börja plugga. Jag var en helt annan person efter att jag tagit examen och lämnat studentlivet, och jag är en annan person nu när jag inte jobbar. Det är inte någon hemlighet att jag var lite leds på mitt jobb, jag har varit på arbetsintervju sedan jag startade denna blogg förra våren och allt. Ju mer jag tänker på det nu så känns det ohållbart att gå tillbaka till mitt nuvarande jobb efter föräldraledigheten. Dels har det varit stressig och ställt stora krav på mig, jag har gett 110% och varit helt dränerad när jag kommit hem. Dessutom är det långt att pendla, och jag har gått upp vid femtiden nu i fem år. Jag har inte mått helt toppen, och jag har väl redan där tappat lite identitet och vem jag är utöver jobbet. Nu kommer jag inte ha möjlighet att ge så mycket av mig själv eller min tid, för det är inte längre bara min tid och energi, utan den vill jag ge till min son så mycket jag bara kan. Jag vill också kunna komma och hämta på förskolan utan att det tar två timmar när jag väl haft möjlighet att kolla telefonen på jobbet, och ha ork på helgerna.

 

Under typ 2017 tror jag så var jag på "studiebesök" när jag gick en kompetensutbildning med jobbet på en arbetsplats som verkade riktigt spännande... Det är mer inriktat på de allra roligaste arbetsuppgifterna jag har idag, utan en massa annat vid sidan, plus att det ligger typ 10 minuter med buss ifrån där vi bor plus ännu närmare där vi flyttar i december. Jag har till och med sagt till min sambo att det här hade varit drömjobbet, bara att det inte verkar som att de som jobbar där någonsin vill sluta... Nu när jag verkligen funderat på att byta jobb så gick jag bara in för att kolla vad som låg ute, och då hade det kommit ut en tjänst där dagen innan jag kollade! Såg det som ett tecken så sökte direkt! Nu sitter jag här och är lite nervös, pirrig och rädd på samma gång. Jag hade ju tänkt vara hemma åtminstone året ut och helst längre, men nu är det kanske inte meningen! Känns ju stort och spännande, samtidigt jätteläskigt om jag ska gå hemifrån varje dag och inte vara med min son och att det är en vardag där utanför också... Väldigt konstiga känslor all over the place just nu. Konstig timing, men det kanske är såhär det ska bli. Jag brukar analysera och göra listor för små beslut, men de flesta stora beslut (typ att flytta 50 mil hemifrån för att plugga nåt som man litegrann valt på måfå) har gjorts väldigt hastigt och lustigt och det har ju gått bra. Men nu är det bara att vänta på om jag ens blir kallad på intervju innan det ens blir aktuellt med nåt...