eggo.blogg.se

Jag fick mycket riktigt mens! Tycker ändå att det är lite härligt att jag fått så bra koll på min kropp att jag kan känna igen tecken och "förutspå" att den var på väg. Över ett år sen jag hade mens sist, också. Märkte att jag hade typiska äggviteflytningar i några dagar, följt av att jag blev himla öm om brösten. Kände mig också lite allmänt kass och nedstämd. Inget jag funderat över innan, men vet att det finns nedstämndhet/depression som är kopplad till menscykeln, har för mig att det är mellan ägglossning och mens som det är som värst? Jag vet med mig att jag kan få korta stunder då jag är väldigt självkritisk och kan typ sitta och gråta över allt och ingenting. Är ju möjligt att det är i samband med den perioden. Nånting hormonellt pågår ju i alla fall, men nu är det i alla fall bättre. Hade en väldigt fin dag i lördags, då vi spontant hamnade hemma hos min sambos föräldrar på middag. Eftersom jag har min släkt långt borta så blir det ju aldrig den där spontaniteten att bara komma hem till någon utan att ha planerat det. Blev hur som helst en jättehärlig kväll, vi åt gott och drack lite vin och pratade om allt mellan himmel och jord. Man väljer inte sin släkt, och även om man väljer sin partner så väljer man ju inte vederbörandes släkt. Däremot är jag väldigt glad för mina "svärföräldrar" (vi är ju inte gifta så då får man väl inte kalla dem för det egentligen, men jag tycker absolut att de är det!). Fantastiska människor, och jag har alltid känt mig väldigt välkommen där. De kommer alltid vara min sons farmor och farfar. När jag gick hem kände jag mig så himla upprymd, att jag hade my shit togehter och var glad över min familj, min extra släkt, kände mig så taggad för nytt jobb och flytt och att allting är på rätt köl. Sen skulle min sambo bara "ut och ta en öl med en polare" så vi gick hem själv och jag fixade nattning och allt, satt uppe en stund och kände mig rätt fantastisk.

Sen kom sambon hem vid typ 4-tiden, lagom full. Han stökar och har sig och jag vaknar såklart även om han kanske försöker vara tyst. Sen vaknar bebis och är ledsen vid 06, och jag får pallra mig upp. Bebis är ju i en period nu (fas 5?) där han sover lite oroligt, vänder sig över på mage och bökar väldigt mycket och ofta, så jag sover redan rätt kasst. Jag är trött och lite lättirriterad, den där överväldigande positiva känslan från dagen innan är som bortblåst. Sambon vaknar sent och är bakis, och sådär lagom enormt mansbebisig. Jag blir mer irriterad för att han är irriterad, typ. Har man planerat något i förväg, behöver ju inte vara värsta tillställningen men något planerat, så unnar jag såklart sovmorgon och att få vara lite bakis dagen efter. Förväntar mig detsamma tillbaka. Men ska det ske var och varannan helg (mja, det sker inte så ofta numera) och ska bara vara att gå ut och ta en öl, så tycker jag ändå att man kan behärska sig lite. Man kan väl ta några öl och bli lite småberusad, men jag ser inget syfte i att bli full som en kastrull och bli helt inkapabel till att ta något ansvar dagen efter. Inte om man inte pratat om det innan och planerat lite. Kanske är party poopigt av mig, men kom igen. Har man familj så har man ett ansvar. Sen visade det sig även att sambons kompis skulle komma över och hälsa på dagen efter, vilket jag fick reda på typ 45 minuter innan. Lägenheten såg ut som ett bombnedslag (nu menar jag inte bara att det ligger lite saker framme, utan att det faktiskt var skitigt och stod en massa disk över hela köket efter att sambon lekt masterchef i köket). Lagom pepp fick jag ta det mesta av panikstädningen medan sambon suckade och ojade sig. Då blev jag ännu mer förbannad. Började känna mig mer och mer bitter, och allting blev oproportioneligt negativt. Min sambo ställer ju verkligen upp och hjälper till, och jag hade inte klarat föräldraskapet lika bra om det inte var för allt stöd ifrån honom. Jag hade inte klarat graviditeten utan honom, när jag låg på soffan och kände mig allmänt miserabel! Han klarar att ta hand om sin son lika bra som jag, inte som mycket man ser om pappor som inte ens kan klä på sina barn och som inte har bytt en enda blöja på ett halvår (ser mycket sånt på den facebookgrupp för de som hade BF samtidigt som mig som jag är med i). Han är verkligen en bra pappa, och en bra sambo! Men igår rann bägaren över, och jag blev lite irriterad över en kommentar han fällde för nån månad sen att det här med bebis är mitt ansvarsområde, eftersom det är jag som är föräldraledig. Jag menar ju att jag är "ledig" från mitt vanliga jobb 40 timmar i veckan, men att övrig tid är det ett delat ansvar. Det blir ju inte så himla tydligt uppdelat eftersom han jobbar hemifrån lite när som helst, ibland mycket och ibland lite, och varken han eller jag har någon struktur på det hela. Sen tror jag också att vi båda varit hemma lite för länge tillsammans, det blir ju lite extra gnabbigt av att leva tätt inpå varandra dygnet runt. Så jag fattar ju att han vill ut och spontrandricka "en öl" med sina vänner då och då. Och han hjälper ju till mycket med bebis, även om det övergripande ansvaret har blivit mitt och att jag ofta får be honom "hjälpa till". Han ställer ju alltid upp. Sen är det lite gnabb gällande hunden, som blivit hans ansvarsområde och som han tycker att jag ska göra mer utav. Men har jag gått upp tidigt och tagit två matningar och blöjbyten samt underhållt en bebis hela förmiddagen fram tills han behagar vakna vid 11-tiden, då tänker jag inte dessutom gå ut med hunden - och definitivt inte göra det med bebis i släptåg! Jag har en, kanske irrationell, stor skräck att jag ska ramla i trappen varje gång jag bär upp och ned bebis för dem (ska bli så J*VLA skönt att flytta och få hiss!!) och det hela blir ju inte mindre läskigt om jag har en 35-kilos hund i hasorna som kan fälla mig. Tycker också att det kan vara lite jobbigt om vi skulle få möte, för jag kan inte riktigt hålla emot med en hand om hon skulle få för sig att springa fram samtidigt som jag håller i vagnen. Och jag vill ju inte släppa vagnen som kanske rullar ut i vägen eller nåt, och jag vill inte heller låta hunden springa fritt hur som helst. Nu är hon väldigt snäll, om än lite exalterad, men hon brukar oftast lägga sig ned och se förväntansfullt mot den andra hunden om vi får möte. Men man vet ju aldrig. Jag känner mig bara inte bekväm att gå ut med båda samtidigt. Jobbigt nog att ta mig ut ur huset med bara bebis. Men det fattar inte riktigt min sambo. HAN tycker ju inte att det är något jobbigt. 

Nu vet jag inte helt vad jag svamlar om längre, men det kommer bli skönt att få in lite rutiner i vardagen igen. Jag tycker att det ska bli väldigt fint för min sambo att få vara pappaledig, och jag tror att det hela kommer bli väldigt bra för oss. Idag är en ny dag, och jag känner mig varken på topp eller längst ned idag, utan bara lite lagom. Vardag. Bebis sover bredvid mig just nu, kan vara den mest underbara syn som finns... <3