38 + 0

Idag går jag in i vecka 39, och nu kan jag faktiskt tycka att tiden gått väldigt långsamt. Det kan visserligen ha att göra med att jag bara hade ett besök hos BM i tisdags inplanerat, sen har resten av almanackan gapat tom. Sen sover jag uselt också, riktigt uselt, och det lär ju inte hjälpa. Minns hur jag i mitten av graviditeten satte sömntimer på 15 minuter på podd/ljudbok, men fick spola tillbaka dagen efter då jag somnat som en stock inom den kvarten. Nu kan jag ligga i flera timmar utan att somna, och när jag väl gjort det är det dags att gå på toa och sen börjas det om igen medan det ljusnar allt mer på andra sidan persiennerna. Har läst att det är vanligt med sömnrubbningar såhär på slutet, men känns väldigt onödigt. Kan jag inte få passa på att sova nu när jag faktiskt har chansen? Annars i livet när det har varit mycket i perioder så har jag legat och grubblat mycket, gjort otaliga listor och gått igenom saker. Nu känner jag mig faktiskt helt förberedd och som om jag har läget under kontroll, och det är inget jag ligger och oroar mig över. Tror inte att det det livsavgörande för bebis om jag kommer ihåg texten till Sias Chandelier sådär på småtimmarna direkt... Vet inte om jag kanske ligger och känner efter lite ifall förlossningen skulle vara på G? Som om jag inte skulle vakna ändå av det?? Sen är det ju ganska svårt att hitta ett bekvämt sätt att sova på, så det påverkar ju också. Störigt är det i alla fall!
 
Jag känner alltså inga tecken på någon förlossning... Inga förvärkar, ingen slempropp, ingen vattenavgång. Nada. Möjligtvis en lätt molvärk då och då, men tycker också att fosterrörelserna börjar kännas lite ont. Det är trångt därinne och det märks. Bebis buffar och trycker för att få plats, kan känna och se hur det på ena sidan trycks ut en rumpa flera cm, medan det på andra sidan är fötter som puttar rakt ut. Väldigt coolt, men inte helt bekvämt. Eller alls bekvämt. Hela jag är väldigt obekväm generellt, fortsatt stor och otymplig, svårt att röra mig, ont i ben och fötter, ont i fingrarna och ett jäkla tryck nedåt mot underliv och blåsa. 
 
Jag kan inte påstå att jag ser fram emot att uppleva den smärta och trötthet som en förlossning innebär, men jag ser faktiskt fram emot förlossningen! Ska bli så sjukt häftigt att se hur min kropp kommer hantera allt, och att det kommer resultera i att vi får möta vår son. Jag trodde att jag skulle vara mer nervös och orolig (Är ju en orolig själ annars) men jag är lugn och väldigt peppad! Allt är ju färdigt här hemma, ska bara försöka storstäda - jag kommer ta en mer konsultroll i det hela såklart - allt annat är ju fixat. Vi pratar mycket om både förlossningen och framtiden här hemma, vilket känns jättefint. Får försöka vila lite extra när det går för att kroppen ska vara lite extra redo med. 
 
Veckan som kommer går kanske lite snabbare igen. Vi ska till familjerätten, barnmorskan och ett sista tillväxtultraljud, om allt hinns med vill säga... :) Men det kommer det säkert! Sen kommer vecka 40 bli segare än seg. BF på lördagen och ett läkarbesök inbokat dagen innan. Då bokas tid för igångsättning, troligtvis veckan därpå, om det inte kommit igång innan dess. Hade varit skönt med både och. Jag gillar planering och att ha datum att hänga upp mig på, så denna ovisshet är milt enerverande. Jag är också personen som kommer för tidigt till allt och tycker att i tid är att vara sen, så det skulle ju vara typiskt mig att gå över! Hade ju varit ganska nice med ett sätt datum då man kan åka in utan press, inte bli hemskickad för att man inte kommit långt nog hemma eller så... Men ja, det blir ju som det blir!
 
Känns dock lite lustigt att det besöket hos BM jag har verkar vara det sista. Jag frågade om det skulle bokas in fler, men antar att prover och sånt tas även vid läkarbesök och att det ju inte behövs fler besök när det väl kommer igång. Men känns lite snöpligt, vi har inte summerat min graviditet eller nåt, inte gått igenom vad som händer sen med uppföljningar, välja BVC, osv. Vet inte om de vill behålla mig inom specialistmödravården eller om det går tillbaka till vanliga MVC igen. Får försöka komma ihåg att fråga allt, brukar alltid känna mig helt blank i slutet av alla besök när BM frågar om jag har några funderingar eller frågor. 
 
Men för att summera graviditeten för mig själv så har det ju inte varit någon dans på rosor. Konstant bakfylla och en stor oro i början, hann inte känna mig som människa länge innan foglossningarna kom som ett brev på posten. Kämpigt både fysiskt och psykiskt att ställa om sig till ett annat lunk och försöka att inte deppa ihop totalt. Bakslag på det när graviditetsdiabetesen gjorde entré. Hittat ett slags lugn nu på slutet, men känner mig så obekväm i kroppen och redo för förlossningen och nästa stora kliv in i framtiden! Samtidigt har jag haft en del väldigt fina stunder däremellan då jag känt mig vacker och mäktig, då jag verkligen uppskattat vad min kropp är kapabel till. För bara lite drygt ett år sen bestämde vi oss för att påbörja denna resa. Då var jag helt övertygad om att jag skulle ha svårt att bli gravid, att vi skulle få gå och vänta ett år innan vi skulle få påbörja utredning typ i detta nu. Istället ligger jag här med 13 dagar till beräknat datum och troligtvis högst 3 veckor tills vår lilla skatt är här! Helt makalöst ändå hur det blir. Så tacksam att jag inte behövt läggas in på sjukhus för värre komplikationer (foglossningarna har varit förjävliga emellanåt, men jag har i alla fall kunnat vara hemma och ta mig upp och ut med mina fantastiska kryckor), och att bebis mått så bra. Kan verkligen offra mitt eget välmående så länge den lille har det fint där inne, och det verkar han ju ha! Mamma och pappa längtar så efter att få träffa dig nu! ♡