"Your eggo is preggo!"
I mars 2018 bestämde vi oss för att försöka skaffa barn. Med en oregelbunden och lång menscykel så gick det ändå förvånansvärt snabbt, och jag plussade i augusti 2018 på andra försöket. Graviditeten blev jobbig, med foglossningar, sjukskrivning och graviddiabetes, men i april 2019 blev vi föräldrar. Sommaren 2020 - året då inget annat är sig likt! - blev längtan efter syskon för stor, och resan återupptas igen...
Jag pendlar mellan att vara glad, positiv och harmonisk till stunder av frustration, negativitet och kaostankar - "Tänk om jag inte kan bli gravid? Klart jag inte kan bli det!" "Klart jag inte kommer få jobbet, de skrattade säkert åt mig när jag gick från intervjun." osv... Jag är en grubblare, och har väldigt lätt att hamna i negativa spiraler. Oftast är det helt obefogat, såklart. Oftast blir jag ju positivt överraskad, och det är ju svårt att bli besviken om man direkt ställer in sig på värsta möjliga tänkvärda scenario. Men det blir rätt tröttsamt ibland. Jag brukar trots allt vara ganska bra på att pusha mig själv, att göra saker som jag kanske tycker är ganska obekväma. Det brukar gå bra. Jag har fått en hel del riktigt häftiga erfarenheter, och jag skulle aldrig vara den jag är idag om jag inte hade tvingat mig själv att säga "ja" till saker. Jag hade nog aldrig träffat min sambo om jag inte låtit mig själv bli meddragen av en kompis på något jag aldrig någonsin skulle gjort på egen hand. Med facit på hand så har det gått väldigt bra när jag försatt mig i situationer där jag inte har kontroll. Där jag inte känner mig helt bekväm. Och det har fått väldigt positiva resultat. Men det är ju svårt att övertala sig själv om det, jag är så pass envis att jag är den sista som tror på mig själv ibland.
Detta har inte så mycket om längtan efter ett barn att göra, kanske, men det känns lite avlägset just nu. Mensen är över för denna gång, så nu börjar den helt ovissa tiden före ägglossning.