Livet
Det är en lite underlig känsla nu, har sagt upp mig från jobb, sagt upp lägenheten, el och bredband. Så definitivt! Är såklart superpositivt att gå vidare mot nya äventyr som kommer bli jättebra, men det är ju ändå lite läskigt att det är så definitivt avslut på det som varit. Det gamla och trygga. Nytt och okänt framför oss.
Jag har kommit in i ett lite konstigt mindset just nu, har mycket av vad jag kallar för omvänd nostalgi där jag nästan kan få svindel av att blicka framåt. På ett delvis positivt vis. Jag var ute och gick med hunden på kvällen när det höll på att skymma och ljuset inifrån en villa gjorde att det tydligt gick att se rätt in i familjens kök/matsal där de satt och åt kvällsmat. Då sög det liksom till i magen och jag kunde föreställa mig hur vi satt med en stor kille som inte var bebis längre vid vårt matbord. En mäktig känsla som nästan gjorde mig tårögd. Som att det börjar sjunka in på riktigt att detta är mitt liv nu. Min lilla familj. Kan samtidigt bli helt lamslagen av att tänka på hur flyktigt allt är. Kan inte låta bli att läsa artiklar om barn (Eller vem som helst) som dör eller far illa, och börjar nästan tjuta av reklam för cancerfonden. Är jag ute och går så har jag lätt att tänka på hur mycket som kan hända mig, att jag skulle kunna lämna min son utan mamma. Eller att han skulle försvinna från mig. Samtidigt som jag tänker katastroftankar kan jag drabbas av obeskrivlig lycka när jag tänker på exempelvis att få fira kommande jular med min son. Jag funderar lite på om jag snart ska få min första mens efter graviditeten och kanske är lite extra känslig och hormonell. Tycker mig ha känt lite fysiska tecken även, så är bara att gå och vänta.