eggo.blogg.se

Så han växer, min lilla grabb! Nästan ett halvt kilo och 2 cm på 10 dagar! Skönt med lite "revansch" efter att han låg stilla i vikten så länge i början. Amningen har nog blivit ett avslutat kapitel för vår del nu... Dels fick vi erbjudande om att vara med i en studie där barnen skulle äta endast ersättning, sen råkade vi dock anmäla oss för sent för att kunna bli inkluderade. Vem kommer ihåg att lägga brev med intresseanmälan på posten i denna tid liksom? Det kändes ändå som att jag fick dåligt samvete när jag försökte amma, visste ju inte om sonen blev irriterad för att det inte kom någon mjölk därifrån, eller om han tyckte det var helt underbart och undrade varför han inte alltid fick sån god mat. Antingen tänkte han inget alls - för han är åtta veckor gammal! - men jag kunde inte låta bli att överanalysera och tänka negativt, och det blev inte den där mysiga stunden ändå. Då känns det ju inte som att det fyller sitt syfte, och jag mår bättre såhär. Lite påfrestande att jag inte riktigt hade ett eget val att ta flaskan, hade det blivit annorlunda om han inte behövt ersättning från första början? Tja, det går ju att spekulera hej vilt, men nu lämnar vi detta bakom oss. Blir det fler barn så blir det en helt ny situation och en ny chans.

 

Jag kan känna mig lite ledsen emellanåt, men inte på det vis jag hade tänkt mig babyblues och liknande. Jag är nämligen ledsen över att det ska ta slut, att jag ska tillbaka till "verkligheten" med jobb och fritidsintressen och sånt. Att jag inte ska kunna uppleva allt nytt som händer nästan varje dag, och att jag plötsligt inte kommer kunna ligga i timmar och bara njuta av att stirra på den lille. Vet att alla säger att man ska passa på att njuta för det tar slut så snabbt, och det är ju just det som är problemet. Jag njuter för fullt, men ändå på ett bitterljuvt vis då jag vet att det kommer ta slut, och att jag aldrig kommer få uppleva det igen. Även om vi får fler barn så kommer det ju inte vara samma, för då kommer det ju finnas ett sjövilt syskon där som behöver uppmärksamhet. Därmed inte sagt att jag inte njuter så gott det går! Älskar att vara hans mamma! Hade så svårt innan att föreställa mig hur det skulle vara och hur jag skulle vara som mamma, men kommer så himla naturligt. Så fint att vara den här lilla personens hela värld! Sen får jag lite dåligt samvete när han suttit och gallskrikit hos sambon och blir lugn så fort han kommer över till mig, för min sambo är helt fantastisk. Utan honom hade det säkert varit svårare att vara mamma! Jag är lite nojig och vill ha typ tio ombyten med mig och sätta mössa när det är 25 grader och svinvarmt i liggdelen, och som knappt vågar åka buss med ungen. Där är det skönt att ha honom som alltid är lugn och logisk och tycker att allt ordnar sig. Lite komplettering av att jag packat med blöjor och filtar såklart. Han är precis lika fantastisk pappa som jag föreställt mig!

 

Känner mig fruktansvärt glättig och sådär Instagrammigt puttigullig när jag skriver... Så stark kontrast mellan graviditeten och livet som förälder! Visst är det kämpigt ibland, och visst kan pojken skrika hysteriskt och otröstlig då och då, och visst kan man vilja reklamera ungen nån gång. Men det går ju över, och allt är förlåtet när man får ett litet leende eller annat sött! Sen har han sovit ganska långa stunder i sträck på nätterna redan från början (peppar peppar) och kan sova 7 timmar nu, plus somnar om och sover lite till efter mat! Hjälper ju något otroligt med humöret att få den lyxen. Sånt här är ju så jävla provocerande att läsa om man inte har det så, lite som att jag ville ge en käftsmäll till alla som skrev att de måste ha grädde i tuttarna för att deras barn gått upp typ två kilo på en vecka, medan jag satt där och kämpade med amningen och en våg som stod helt stilla. Men man måste ju vara ärlig, och jag tänker njuta av sånt efter alla krämpor jag fick stå ut med för att nå hit! Sen är jag ju långt ifrån perfekt, gör säkert hur många misstag som helst både som jag är medveten om och inte! Och det är definitivt inte Instagramvänligt med tvättlappar, handdukar, nappar och hundhår i varenda vrå här hemma. Jag har ätit lösgodis till lunch flertalet gånger och ja - jag har satt babysittern på bordet! Under konstant uppsyn såklart, men jo. Nu när bebis blir mer och mer rörlig vågar jag knappt längre dock, och har beställt hem en överdrivet dyr barnmatstol med nåt spädbarnsinlägg/sitter. Fastän jag sagt att vi skulle köra på en billig stol från Ikea för att de nog är minst lika bra och att det inte gör oss till sämre föräldrar för att vi inte ruinerar oss ytterligare. Men jorå så att ehh... 

Hur som helst tänker jag inte lägga upp några rosenskimrande bilder på mig och bebis i matchande outfits när stolen invigs, gärna med ett fläckfritt kök i bakgrunden liksom. Nej, det får stå kopiösa mängder disk på bänken som på något vis lyckats ackumuleras trots diskmaskin. Bebis chillar mest i bara blöja nu när det börjar bli fint väder och kokande hett i lägenheten - medan han växer ur alla kläder i 50/56 som vi fått, vissa som han inte ens hunnit använda! - och jag går mest runt i nedkräkt kimono och försöker svalka mig trots att jag ser ut som det illegitima kärleksbarnet till ett hängbuksvin och Freddy Krueger.