"Your eggo is preggo!"
I mars 2018 bestämde vi oss för att försöka skaffa barn. Med en oregelbunden och lång menscykel så gick det ändå förvånansvärt snabbt, och jag plussade i augusti 2018 på andra försöket. Graviditeten blev jobbig, med foglossningar, sjukskrivning och graviddiabetes, men i april 2019 blev vi föräldrar. Sommaren 2020 - året då inget annat är sig likt! - blev längtan efter syskon för stor, och resan återupptas igen...
Hej hej tredje trimestern! Jag är fortfarande genomsvettig och allmänt fräsch... Det är på den nivån att det rinner om knävecken när jag ligger barbent. Oerhört glammigt. Instagrammamma liksom.
I övrigt så tycker jag att magen börjar bli rejält stor nu. Jag vet att jag troligtvis kommer skratta åt mig själv om sisådär tio veckor för att jag tyckte det, men... Det är som att först kommer magen och sen kommer jag. Den är stor och ivägen när jag ska knyta skorna eller komma ned till golvet - vilket jag redan sen innan behöver sitta ned för att över huvud taget klara av. Bådar ju gott. Jag tycker att magen växer mycket framåt, och inte så mycket någon annan stans. Rakt framifrån tycker jag inte att jag ser så annorlunda ut, men så vänder jag mig åt sidan och det bara BOOM: mage! Till och med sambon kommenterade och undrade hur mycket större den kan bli egentligen. Har bara varit hos barnmorskan då de mätt en gång än så länge, så vet inte hur jag ligger till på kurvor och så, men det är ju dags för tätare besök och mätningar. Först är det glukosbelastningen nästa vecka dock. Ser lagom mycket fram mot det, heh. Mest nervös är jag över att ta mig hemifrån utan att ha ätit något innan! Det är lite extra ansträngande att försöka ta sig någonstans med kryckor, och det är ju frågan hur sjutton det kan gå utan någon energi i kroppen... Sen är jag nervös över att döda två timmar i väntrummet utan att dö av tristess själv. I tredje hand är jag nervös över att ha graviddiabetes. Kanske borde tänka om mina prioriteringar lite...? :)