"Your eggo is preggo!"
I mars 2018 bestämde vi oss för att försöka skaffa barn. Med en oregelbunden och lång menscykel så gick det ändå förvånansvärt snabbt, och jag plussade i augusti 2018 på andra försöket. Graviditeten blev jobbig, med foglossningar, sjukskrivning och graviddiabetes, men i april 2019 blev vi föräldrar. Sommaren 2020 - året då inget annat är sig likt! - blev längtan efter syskon för stor, och resan återupptas igen...
Vecka 31... känns som att veckorna går ganska snabbt nu igen. Det har gått helt okej med min nya, härliga diabetes. Jag har bytt till fullkorn där det går, och testar mig fram lite med vad som händer efter att jag ätit diverse saker. Än så länge har jag aldrig haft p-glukos över 8 mmol (mål mellan 4 och 8), men har heller inte kört på min dagliga dos av kakor/glass/chips/semlor/godis. Diabetesläkaren som jag träffade på Specialistmödravården tyckte att mina siffror såg exemplariska ut, och undrade om jag bytt diet helt. Jag svarade att det hade jag ju mer eller mindre, och han menade att "Det är inte ofta jag säger det, men du kan nog unna dig lite mer kolhydrater!" Sen är jag lite allt-eller-inget-personen, så fortsätter nog på det som funkar. Jag menar, det är ju inte så att jag inte äter några kolhydrater alls. Äter typ som vanligt fast fullkornspasta till köttfärssåsen istället, och kränger inte en burgare med extra stor pommes. Kan ju inte vara dåligt på något vis. Klart det känns tråkigt när man går och är sugen på något sött och får nöja sig med en frukt, men det är ju inte hela världen. Annars har jag ju ingen självdisciplin så känns bra att få en liten spark i ändan!
Någon som nästan sparkar mig i ändan är bebisen, som verkar börja bli riktigt stark! Känner dels ganska stora rörelser som om han vänder sig om och rättar till sig - ganska lustig känsla när det ibland verkar som att några organ eller inälvor får möbleras om för att göra plats. Säkert en överdrift, men känns lite skumt :) Sen är det allehanda kickbox-pass och trumsolon titt som tätt. Folk menar att man ska kunna känna skillnad på olika kroppsdelar nu, men jag vete tusan om det är ett huvud eller rumpa jag känner mitt i kullerbyttan, och kan inte säga att det var en hand eller fot som buffade till. Det kanske kommer??
Annars så verkar det tyvärr som att foglossningarna har blivit lite värre igen, även utan så mycket ansträngning. Det isar riktigt till när jag ska ta mig upp från soffan tex, något som det bara gjorde innan om jag varit ute och lekt rövare under dagen. Det blir svårare och svårare att leva rövare dessutom. Att ta mig till affären, gå runt och kolla vad vi ska handla och sen gå hem och upp för trapporna håller nästan på att ta kål på mig! Ont i bäckenet, känner mig svag och andfådd och måste stanna upp och vila korta stunder. Då tar det ändå max 10 minuter på kryckor (5 i vanliga fall) till affären. Undrar hur detta ska sluta...