eggo.blogg.se

Nu har det gått lite över ett år sedan de där två strecken på stickan, och nu ligger den här fantastiska lilla killen och snusar bredvid mig i sitt babynest. Hade verkligen inte kunnat föreställa mig den här otroliga känslan (Jag kunde ju knappt ens fatta att det var ett foster där i magen förrän vid KUB i liksom vecka 13 eller när det nu var). Nu är han snart 4 månader och han växer och utvecklas så det knakar, helt underbart att få vara med på det här tåget! Tror att det till slut har börjat sjunka in att han kommer vara min nu, att ingen kommer komma och ta honom ifrån mig.

Idag blev jag kallad till intervju för drömjobbet som jag sökt och oroat mig över... Jag känner mig väldigt positiv nu, ångesten över att vara ifrån mitt barn en enda sekund börjar släppa lite. Jag har tom planerat in en kväll med en vän, utan barn! Stort steg, fast egentligen inte. Börjar mer och mer kännas som en självklarhet. Därmed inte sagt att jag inte kommer sakna ihjäl mig när jag väl är där... nåväl. Nu är jag mest nervös över att ställa om från mammarollen och sälja in mig själv. Känns som att det var flera livstider sen jag jobbade, kommer jag ens ihåg vad jag gör? XD Hon som ringde och bokade in mig lät i alla fall väldigt positiv till mina erfarenheter från nuvarande jobb och kurser jag gått, så får ju hoppas att jag kan plocka fram det igen :) Jag känner mig redo att jobba igen, och faktiskt peppad på tanken. Nu verkar det som att man fortfarande har 3 månaders uppsägningstid att förhålla sig till innan man börjar nytt jobb, så i så fall blir det ju inte ens jättetidigt att gå tillbaka från föräldraledigheten. Skulle kännas skönt med lite rutiner igen också, med tanke på att sambon jobbar hemifrån lite när som helst på dygnet så är det mest som att vi två och bebisen flyter runt mest. Inga konstigheter egentligen, rätt mysigt och kravlöst. Dock blir det ju svårt att särskilja sambons jobbtid från fritid, ibland vet jag inte om han sitter och jobbar eller spelar spel eller kollar på serier liksom. Dessutom så tar ju inte min "arbetsdag" slut så att han kan ta över medan jag får lite egentid. Jag har sonen i famnen nästan hela tiden, eftersom han fortfarande inte trivs mer än korta stunder någon annan stans, sen kan sambon komma och ta matningar och blöjbyten eller gå runt och vagga bebis en stund, men sen får jag tillbaka honom igen. Sambon är bättre på att ta sig egentid än vad jag är, som är rädd att störa när sambon sitter vid datorn. Inte för att jag hade gjort mycket mer än att kolla TV eller mobilen precis som jag gör om dagarna med bebis i famnen, så jag vet inte... Dock kanske det blir bra för mig att komma iväg och jobba, och för sambon att känna att det ändå är lite ansträngande att ha bebis heeeela tiden även om det inte är mycket "jobb" konstant. Så kan jag komma hem och mysa för fullt sen! 

Ja, nu går jag kanske händelserna i förväg som vanligt, men det kanske kan ge lite extra självförtroende på intervjun att tänka att man redan är där? Eller kanske inte :P Bättre än att gå och vara toknervös i nån vecka i alla fall? Och om det kanske är någon annan sökande med mer erfarenhet och bättre meriter än mig så kan jag inte göra nåt åt det ändå. Bara att hålla tummarna! Skulle det gå till någon annan så är det väl inte meningen, då fortsätta jag att vara ledig och söker nåt annat jobb. Jag räknar mig själv som agnostiker, men jag tror att mycket händer av en anledning och kan därför låta stora beslut fatta sig själva. Ödet, kanske. Det kanske finns en poäng med att amningen inte funkade, så det inte finns ett så konkret hinder från att jobba. Kanske var det ödet som gjorde att drömjobbet kom ut dagen innan jag lite slumpmässigt gick in och kollade lediga jobb?