8 + 3
Jag sabbade nog lite för mig själv genom att noja över att jag mådde för bra i förra inlägget. Som ett brev på posten blev jag rejält yr och illamående på jobbet i fredags, och det har hängt efter i helgen. Jag känner mig generellt lite sunkig. Jag har fått en massa finnar, jag ser trött och glåmig ut, stripigt hår och uppsvälld som tusan. Dessutom har jag fått ihärdiga munsår, annars får jag slog någon gång ibland - oftast kring mens eller när jag är extra stressad - men hormonerna kan tydligen påverka något extremt. Nu hinner det första knappt läka innan nästa bryter ut, och mina läppar är redan nariga och torra som det är. Det här med att gravida kvinnor glänser känns väldigt avlägset, av finnig och flottig hy kanske?? Usch vad jag känner mig gnällig... :( Jag vet att detta är tillfälligt och att den härliga och magiska tiden kommer. Nu känns det bara extremt långt bort. Min graviditetsapp säger att den gravida oftast tycker att första tiden går snabbt eftersom det händer så mycket (medan ens partner då skulle känna att tiden gick mer långsamt) men jag tycker att det går så fruktansvärt långt bort. Hur kan den här evigheten bara vara vecka 9 liksom? Kanske är det för att jag visste två dagar innan mensen skulle kommit och hade stenkoll på allt? Kanske hade jag inte haft sån koll på när mensen skulle komma och börjat misstänka något först några veckor senare? Då hade det ju varit en evighet minus några veckor till andra trimestern. Jag längtar så. Och jag längtar efter att få se att det faktiskt är något där inne på ultraljudet. Jag vet att det är till för att hitta kromosomavvikelser och inte en stund bara för att beundra det lilla livet, men ändå. Om tiden bara behagar gå sådär snabbt nu hade jag varit ytterst tacksam! Fyra veckor...