8 + 1
Graviditetsvecka 9 alltså... Idag berättade jag för närmsta kollegorna på jobbet. Jag hade egentligen tänkt vänta tills jag kanske mådde lite sämre, men jag fick känslan av att det skulle berättas idag - och så blev det. Känns skönt, behöver inte oroa mig över att råka försäga mig nu. Behöver inte smussla med att jag är trött ("Åh, ja, det tar ju ett tag att komma in i det igen efter semestern...") eller att vissa dofter är överväldigande. Samtidigt är det ju lite nojigt, tänk om jag jinxar det genom att berätta för så många? Men det är ju löjligt, skulle det avstanna så hade det ju inte gått att göra något åt det. Det är ju inte meningen att det ska bli något då. Jag är lite försiktigt och är tydlig med att jag är tidigt ute och att faran inte är över, men jag vill kunna glädjas lite ändå. På måndag är det dags för mitt andra besök hos BM, bara för att ta lite prover, men känns ju ändå lite mer på riktigt nu. Och jag har fått tid för KUB och kommer få se med egna ögon om 4 veckor. Det är i vecka 13, så då är det ju över på den säkra sidan. Om allt ser bra ut, vill säga. Jag oroar mig lite över att jag inte har så supertydliga symtom, men när jag börjar rabbla upp mitt mående så känns det som att det blir ganska lång lista trots allt. Och jag är ju definitivt glad över att jag inte kräkts än. Så det så :) Fyra veckor känns som en halv evighet såklart, men tiden går trots allt snabbare när jag jobbar, än när jag gick hemma på semester och kände efter.