10 + 5
Jag tror att illamåendet börjar försvinna så smått (in before jag typ kräks för första gången imorgon), men jag är fortfarande brutalt trött och gnällig. Jag kan vara precis som vanligt, tills en våg av trötthet sköljer över mig och jag håller på att somna stående ungefär. Det stör mig att jag inte kan hålla samma tempo som jag vill, att jag måste sätta mig och pausa i tid och otid. Det stör mig att en vanlig promenad och att gå upp för trapporna till tredje våningen får mig att bli lika andfådd som om jag varit ute på en joggingrunda. Det stör mig att jag kommer hem från jobbet och hamnar i soffan, för att sedan inte orka ta mig upp därifrån. Det stör mig att jag inte alltid har energi till att laga mat, diska, tvätta, plocka, städa... Det går kanske an på helgerna, men jag kan inte köra en rejäl storstädning utan får fokusera på en eller två mindre saker, och då kan jag inte få till en bra runda med hunden. Jag är trött på att vara trött. Dessutom så neggar jag mycket, tänker att kollegor och sambon dömer mig för att jag är så dålig. Huff.
Det finns dock små ljusglimtar. Stunder då jag kan ligga där i soffan och lägga en hand på magen och känna mig ganska fin. Jag har alltid haft lite komplex för min mage som putar ut lite mer än jag hade velat. Även när jag tränade som en tok och levde på typ fem salladsblad om dagen så var magen lite putig. Jag är ju fullt medveten om att det inte går att se något på utsidan ännu, och att det till allra största del är samma degiga putmage, men jag börjar tycka att den är vacker! Jag känner inga alls problem över att gå upp i vikt, och jag vill nästan framhäva magen redan. Vilken grej! Jag ser faktiskt fram emot de här kommande veckorna som komma skall. Jag känner ingen ångest över förlossningen, eller någonting. Jag tycker att det ska bli häftigt att få hänga med och uppleva allt! Detta såklart med blandning av alla mina neggotankar. Men jag hoppas att det är ljuset i slutet av tunneln. Jag har lämnat blodprov inför KUBen nu, och det är snart bara en och en halv vecka kvar!! Jag orkar inte ens oroa mig för det nu (det finns knappt energi till det, inte idag i alla fall!)