15 + 0
Ny vecka, men samma besvär som innan. Jag försöker att lyssna på min kropp och acceptera att det är saker som jag inte kan göra. Såklart är det jäkligt frustrerande, speciellt nu när min energi börjar komma tillbaka, men det finns inte mycket att göra åt det annat än att vara snäll mot min kropp. Jag är lite nervös inför mitt läkarbesök på onsdag, och jag vet inte riktigt varför. Jag har aldrig varit personen som söker hjälp om det inte är absolut akut, och tycker inte om det. Kanske är en del av mig rädd att inte bli tagen på allvar... Kanske sitter jag där och beskriver alla mina symptom och hur det påverkar mig, och jag får tips att ta en Alvedon och sluta tramsa liksom? Eller så blir jag helt förbjuden att göra nånting, får vara i sängläge för resten av graviditeten? Förhoppningsvis är jag ju bara löjlig, jag kan få en deltidssjukskrivning och göra så mycket som jag orkar med utan att ta slut på mig själv. Sen får jag gå och vänta några veckor till på att få gå till fysioterapeuten, som kanske har någon bra behandling. Tycker att jag har hittat bra tips när jag googlat runt lite, och till stor del går det ju ut på att lyssna på sin kropp, att röra på sig så mycket som känns okej. Jag har även fått låna ett bäckenbälte av en kollega, vilket kändes skönt när jag tog på det, annars tyckte jag inte att det hjälpte mycket mot smärtan. Jag kan heller inte använda det på jobbet helt optimalt, för det är bara obekvämt att ha på när man sitter ned. Jag växlar en hel del mellan att stå och sitta i jobbet, så får inte till det. Hade det igår när jag gick till affären och hade ändå ont när jag kom hem igen utan att ha ansträngt mig alls mycket. Men det är väl bara att digga läget.
Annars går jag och väntar på tid till kallelse till RUL, det bör ju göras inom 4 veckor och har för mig att det var ganska lång framförhållning när jag fick kallelsen till KUBen. De hade i alla fall fått in remissen då, så är väl bara att ha lite tålamod. Inte min starkaste sida direkt! :) Något som är positivt med hela situationen är att jag faktiskt inte går runt och nojar så mycket nu, över att något skulle vara fel eller så. Tänker att annars hade jag kanske bara varit konstant orolig och letat efter ett sånt där "fladder" i magen, och tänkt att det säkert är något fel för att jag inte känt något än - även om det tar lite längre tid vid första graviditeten. Så, det är ju alltid nåt.