"Your eggo is preggo!"
I mars 2018 bestämde vi oss för att försöka skaffa barn. Med en oregelbunden och lång menscykel så gick det ändå förvånansvärt snabbt, och jag plussade i augusti 2018 på andra försöket. Graviditeten blev jobbig, med foglossningar, sjukskrivning och graviddiabetes, men i april 2019 blev vi föräldrar. Sommaren 2020 - året då inget annat är sig likt! - blev längtan efter syskon för stor, och resan återupptas igen...
Om jag känner mig välsignad? Hell no! Jag har intagit antingen soff- eller sängläge och inte orkat ta mig för någonting direkt. Här snackar vi inte morgonillamående heller, för när jag vaknar mår jag okej. Jag går ut med hunden och fixar frukost till oss båda. Sen kommer illamåendet sig smygandes, och det känns inte som att det blir varken bättre eller sämre av att småäta eller dricka bubbelvatten, men jag kör på det ändå. Tillsammans med illamåendet kommer en sjuk apati för att hitta på i princip något. Jag borde röja och diska, men framförallt tvätta nu. I morgon ska vi nämligen iväg och hälsa på min släkt i några dagar. Tror inte direkt att jag kommer att lyckas hålla detta hemligt, och vem bryr sig att det är lite i tidigaste laget? Jag bor en bra bit ifrån släkten och vi ses inte särskilt ofta, och det känns kanske inte som något man berättar för sin mamma i ett telefonsamtal. Eller ett surprise-mms från förlossningen typ. Vi brukar fira jul här och åka dit till påsken, men iom att BF är beräknat till påskveckan så känns ju inte det så troligt denna gång! Känns sjukt att tänka sig såhär innan man egentligen vet att det är på riktigt. Förutom att jag mår skumt (tänk så är det bara inbillning??) så har jag ju inte sett att det faktiskt finns något där inne... Hur som helst så har jag världens bästa sambo som gjorde omelett till mig och serverade mig i sängen där jag parkerat mig!