33 + 0

Veckan som gått har varit en bra vecka! I tisdags var vi på tillväxtultraljud, och kunde konstatera att jag har en alldeles lagom stor/liten bebis i magen! Han låg fint på mitten av kurvan, +3,8% tror jag bestämt. Om det fortsätter som nu så beräknas han vara under 4000 gram när han är färdigbakad så jag är helt nöjd! Huvudet låg nedåt även om det inte var fixerat än, men förhoppningsvis kommer han inte att vända sig igen innan dess.
Något som kom väldigt oväntat var att när hon undersökte huvudet först visade att man kunde se lite hår i nacken, vilket jag blev helt hänförd över. Sen tryckte hon på en knapp och vips så blev det en 3D-bild på skärmen. Av ett bebishuvud. VÅR bebis! Vi fick även hem två bilder, och jag tror att jag tappat räkningen över hur många gånger om dagen jag går och tittar på dem. Det blev så verkligt på något vis, det är ju min lilla urgulliga unge det där! Blev helt kär vid första ögonkastet! <3 Både blivande mormor och blivande farmor började gråta när de fick en suddig bild avfotad med mobil skickade till sig. Som om jag inte redan längtade ihjäl mig efter att träffa honom så gjorde detta inte längtan ett dugg mindre! Men jag vill inte att han ska komma nu i vecka 34 liksom (även om det enligt apparna finns stor chans att lungor och allt skulle vara utvecklat nu, hur sjukt är inte det??) men att tiden ska gå snabbt till vecka 37-42! Fast jag får ju inte gå så långt över tiden med diabetesen och allt så kanske inte ens så långt. Hur som helst är det mindre än 50 dagar (närmare bestämt 48) till beräknat datum. Men han kommer ju när han kommer, om de inte måste lägga sig i pga komplikationer.
Jag är fortfarande sjukt nervös över när det ska sätta igång och funderar mer och mer över just hemmabiten. Kommer sambon vara hemma? Ska jag själv ringa förlossningen och försöka bedöma hur illa värkarna är? Ska jag själv sätta mig i en taxi, tänk om vattnet har gått och jag får ta med mig en påse att sitta på? Hur ska vi komma hem sen efter förlossningen? Ingen av oss har ju körkort, ska jag kolla upp hur man hyr en bilbarnstol till eventuell taxifärd, eller om vi åker med sambons föräldrar? Det är inte jättejättelångt hem från sjukhuset (om vi inte får åka till nån annan stad, men jag har för mig att de gärna har mig "hemma" då jag tillhör specialistmödravården, men om det är helt knökfullt kan jag ju inte föda i korridoren?? Ett stick i fingret klarar de säkert av på närliggande sjukhus också...) så kanske det går att promenera med vagnen om jag är någorlunda rörlig? Eller buss? Eller kommer jag vara helt död, även efter några dagar kvar på BB för extra blodsockerkontroller som utlovat? Jag har inga egentliga funderingar över själva förlossningen utan känner att vi tar det som det kommer och får lyssna på vad min kropp och kunniga barnmorskor säger. Eller jo förresten, jag läser en del om att man ska kolhydratsladda inför förlossningen så man orkar med den, vilket ju inte är så bra för någon som har gestationsdiabetes präntat med stora bokstäver i journalen. Ska jag leva på isbitar och morotsstavar typ? Tänk om jag inte har någon energi att krysta om det blir ett långt förlopp? Mer och mer tankar blir det ju... I veckan som kommer ska vi på föräldra-/förlossningsutbildning och kan kanske ventilera lite då, annars ska jag träffa BM igen veckan därpå så kan ju ta upp lite tankar då. Kanske kommer ännu fler efter utbildningen?
 
Nu blir det ett långrandigt inlägg, men det är nog bra att skriva av sig lite också. Jag har mått ganska bra, inte haft allt för ont ens när vi varit iväg på små äventyr (ja typ till BM då). Ibland känner jag mig väldigt gasig och kan få svårt att andas, beror ju lite på hur bekväm jag kan göra mig på soffan... men generellt är det okej, och det kommer nog bli bättre sen om bebisen behagar fixera sig. Jag blir även väldigt peppad över att det är vår i luften! (I alla fall här i Skåne) Lite kallt kanske (inget som märks när man är en vallande svettmaskin direkt!) men solen har tittat fram, lite blommor och knoppar har vågat sig upp i rabatterna och just nu kommer lite fågelsång genom balkongdörren som står på glänt. Jag kan bara inte låta bli att bli glad och positiv!
 
Något som inte har med graviditeten eller vädret att göra, men som defintivt spätt på lyckodepåerna är att vi fått erbjudande om ny lägenhet! Efter över sju år i den kommunala bostadskön och ett ytterst fåtal visningar som resulterat i att lägenheten man gått och fått lite förhoppningar tillfallit annan sökande, så är det äntligen vår tur att vara först!! Det är nybyggnation med inflytt nov/dec så är ju ett tag kvar, men himla skönt med en trea med hiss när man ska släpa på barnvagnar och gud vet vad framöver. Det ska göras en ekonomisk koll med kreditupplysning och inkomstintyg först dock, och jag börjar såklart noja mig. Nu har jag ju fått olika inkomster från Försäkringskassan sedan oktober, vilket såklart har påverkat min inkomst. Sen är det ju föräldrapenning som gäller. Tänk om de tycker att jag angett felaktiga uppgifter som knapprat in min vanliga inkomst i fältet på deras sida? Kan de diskriminera för att jag är gravid? Jag har ju en sambo med inkomst, men han jobbar på timmar och det varierar mycket så svårt att ange någon schabloninkomst för honom, plus att han eventuellt har nytt jobb på G. Men det kan vi ju inte ge några säkra garantier för. Kommer det påverka? I värsta fall kan hans pappa ställa upp som borgenär, men tänk om de inte vill godkänna det? Jag är ju extremt noga med min ekonomi, lägger alltid in räkningar så fort de kommer och prioriterar hyran först no matter what. Känns som en smäll i ansiktet om de inte skulle tycka att jag var en pålitlig kandidat. Med högsta sannolikhet så kommer det ju inte vara några problem (Jag är ganska säker på att min föräldrapenning plus tillägg plus barnbidrag täcker både hyra och den där nivån för skälig levnadsstandard eller vad det nu är de räknar på) och jag kommer kanske vara tillbaka på jobbet i december ändå... men så fungerar min hjärna. Noja, noja och noja lite till. Och så en extra vända. Det värsta som kan hända är att vi inte får den lägenheten, vi är ju inte hemlösa för det. Men har min hjärna väl satt ingång så är det svårt att stänga av den. Jag kan få för mig att jag måste formulera färdigt en kommentar på något inlägg i någon Facebook-grupp eller så, helst måste det göras när jag vaknar mitt i natten, och det går inte att somna om innan det är klart. Då snackar vi inte ens om att oroa sig... Men ja, långt svammel här om inte helt preggo-relaterade saker, men jag ska försöka se det som den positiva nyhet det faktiskt är och inte låta nojandet ta över. Troligtvis kommer de höra av sig i veckan och efterfråga intyg, då kan jag ju bara fråga hur de resonerar. Det kommer bli bra!